Roms grundande

Jag går längs en kullerstensgata medan solen bränner i ansiktet. Marmorklädda hus till höger och vänster lyser vita i solen. Jag sätter mig ner för att lyssna på en sagoberättare som står vid sidan av gatan. Han berättar om varginnan och tvillingpojkarna, historien om Roms grundande:
-Det var en gång två små tvillingar som lades i en korg och lämnades ensamma nere vid floden Tibern. De hette Romulus och Remus och var söner till en prinsessa. Deras morfar hade varit kung men han hade jagats bort av sin elake bror som nu var kung och ville döda pojkarna, men en varghona tog hand om dem och bröderna växte upp till starka unga män. De dödade den onde kungen som försökt ta livet av dem, och deras morfar blev kung igen. Han gav bröderna ett stycke land vid Tibern som belöning. Vid flodens strand började Romulus och Remus bygga en stad. En dag drog Romulus ett streck på marken för att markera var muren runt staden skulle gå. Remus retades med honom och hoppade över strecket. Romulus blev ursinnig och högg ihjäl sin bror. "Så ska det gå med varenda en som försöker ta sig över mina murar." ropade han.

Berättaren talar sedan om att det var efter Romulus Rom fick sitt namn och att Romulus blev stadens första kung.

Jag reser mig upp och applåderar tillsammans med andra lyssnare innan jag går vidare och tänker glatt att just jag fick göra tidsresan till Rom för att se denna stad 2000 år före min tid.
Jag är så inne i mina tankar att jag inte märker flickan framför mig. Vi krockar in i varann och hon tappar en korg med bröd hon hållt i handen.
-Oj, förlåt! Hur gick det? frågar jag och hjälper henne plocka upp bröden som blivit utspridda på marken.
-Det är ingen fara, det är ändå inte så brådskande. Min familj och jag ska inte bröden för än ikväll, säger flickan.
-Ikväll? Det är väl godast att äta det nu när det är nybakat och färskt? Det är till och med fortfarande varmt!
-Jag vet, men vi måste spara på pengarna, och ingen av oss hinner köpa bröden på kvällen. Det har varit ganska hektiskt på sista tidan, för min syster ska gifta sig snart.
-Gifta sig? Jag gratulerar! Hoppas hon blir lycklig me sin blivande man
-Nja, det är faktiskt en ganska gammal man som är tjugo år äldre än henne. Hon inte särskilt nöjd att bli vigd med honom. Hon säger att kransen av myrten och apelsinblom kommer att vissna i ögonblicket de blivit man och hustru.
-Apelsinblom och myrtenkrans? Det har jag inte hört talas om att man använder vid bröllop. Jag själv kommer nämligen inte härifrån,säger jag lite förvånad.
-Jaha, men här i Rom bär bruden alltid en röd slöja och en krans av myrten och apelsinblom på huvudet. Eftersom att hon bara är fjorton år är hon missnöjd med att behöva gifta sig med en 34-årig man.
-34 år! Där jag kommer ifrån är det vanligast att man inte gifter sig med en man som är mer än ungefär tio år äldre eller yngre. Och man får inte gifta sig innan man är 18! Stackars din syster! Varför ska hon gifta sig så tidigt?
-Kejsaren vill att alla flickor ska gifta sig redan vid 12-årsåldern för att föda staten många barn. Dessutom så är mannen hon ska gifta sig med ganska rik, så egentligen har hon ganska tur. Själv är jag 13 år, men mina föräldrar har inte bestämt man till mig än.
-Men var hemskt! Får du inte välja vem du ska gifta dig med själv!?
-Nej, tyvärr inte men mina föräldrar är så snälla så det kommer nog bli en bra man. Om du ursäktar så måste jag gå nu innan min familj blir orolig.
-Jodå, hälsa gärna din syster från mig. Hejdå! säger jag och vinkar till henne när hon springer upp för gatan.

Jag fortsätter vidare.